Martti Ahtisaari1937— Finlands tionde president 1994—2000

Martti Oiva Kalevi Ahtisaari föddes den 23 juni 1937 i Viborg. Fadern Oiva Adolfsen tjänstgjorde som underofficer i arméns underhållstrupper. Han hade släktrötter i södra Norge, men blev finsk medborgare 1929 och ändrade släktnamnet till Ahtisaari. Modern Tyyne var född Karonen. Då militärteknikern Oiva var vid fronten flyttade modern med Martti till Kuopio för att komma undan kriget. Martti fick en syster, Heli, när han själv redan var 12 år gammal. Kuopio var Marttis barndoms- och skolmiljö fram till de första klasserna i lyceet. Där lärde Martti i en naturklubb känna Eeva Hyvärinen, som kommit från Jännevirta till Kuopio för att studera, men deras vägar skildes när familjen Ahtisaari på grund av faderns arbete flyttade till Uleåborg. Uleåborgs lyceum och den lokala Kristliga Föreningen av Unga Män (KFUM) fick stor betydelse då den unge Ahtisaaris världsbild formades. När han var 19 år gammal anslöt han sig till det socialdemokratiska partiet. Martti var på god väg att bli en nyfiken, orädd och social ung man.

Studietid

Efter värnplikten antogs Martti till Uleåborgs lärarhögskola, där han blev folkskollärare 1959. Martti arbetade bara ett år som lärare i Finland. Den äventyrslystna unga mannen såg att KFUM:s tidning annonserade efter en föreståndare för elevhemmet vid ett institut för fysisk fostran i Pakistan. Institutet, som drevs i svensk regi, anställde Martti och det blev starten för hans kosmopolitiska karriär, samtidigt som han fick se utmaningarna i utvecklingssamarbetet. År 1960 krävdes det mod att med obefintliga språkkunskaper åka till Pakistan, men Martti vågade ta steget.

När Ahtisaari återvände till Finland 1963 började han studera vid Helsingfors handelshögskola. Han engagerade sig emellertid snart i mer praktiska aktiviteter och blev verksamhetsledare för Helsingfors internationella studentklubb och Studenternas internationella hjälp. Han organiserade biståndsarbete och arbetade också för att underlätta vardagen för utländska studenter i Finland.

Karriär i utrikesministeriet och som fredsmedlare

I Finland beslöt man att överlåta organiseringen av det begynnande utvecklingssamarbetet till utrikesministeriet. Där inrättades först en u-hjälpsbyrå som senare omvandlades till avdelningen för utvecklingssamarbete. Med sin erfarenhet av utvecklingssamarbete fick Ahtisaari arbete på avdelningen. Mellan 1965 och 1973 avancerade han från sekreterare till biträdande avdelningschef och deltog i många samarbetsprojekt. Ett av de främsta var byn Kiba i Tanzania, där man med samnordiska krafter inrättade en hälsovårdsstation, ett utbildningscentrum för jordbrukare och ett läroverk med möjlighet att fortsätta på universitet. Under sin tid som tjänsteman träffade Ahtisaari på ett kvällssamkväm på nytt sin ungdomsvän Eeva Hyvärinen, som nu hade studerat till hum. kand. Ahtisaari räckte henne sitt visitkort och när Eeva tittade på det hemma såg hon att Martti på baksidan av kortet frågade om hon ville gifta sig med honom. Hon ringde upp honom samma kväll och svarade att det passar bra. Martti var 30 och Eeva 31 när de gifte sig 1968. Eeva Ahtisaari delade sin tid mellan hemmet och arbetet som hembygdssekreterare i Esbo. Sonen Marko föddes 1969.

Ahtisaari visade sig vara en driftig och god organisatör och utsågs av president Urho Kekkonen till Finlands ambassadör i Dar es Salaam i Tanzania 1973. Samtidigt blev han också ambassadör i Zambia, Somalia och Moçambique. Tack vare arbetet i Tanzania 1973–1977 blev Ahtisaari väl insatt i östafrikanska frågor. En av hans uppgifter var att bevaka Namibias självständighetsprocess. Dar es Salaam var en stödpunkt för SWAPO (South West African Political Organization), den namibiska befrielserörelsen som senare blev landets centrala politiska parti. Bland afrikaner vann han ett förtroende som gjorde att han av såväl frihetskämparna som andra afrikanska påverkare lanserades som kandidat till posten som ombud för Namibia i FN. På denna post förberedde Ahtisaari landet för den kommande självständigheten.

År 1978 flyttade familjen Ahtisaari till New York, där Martti Ahtisaaris karriär inom FN tog sin början. Där fortsatte arbetet för Namibia. I början av 1980-talet saknades emellertid de politiska förutsättningarna för ett självständigt Namibia och därför blev det möjligt för familjen Ahtisaari att flytta tillbaka till Finland och för Martti Ahtisaari att återgå till utrikesministeriet.

Hemkomsten till Finland sammanföll med en livlig debatt om effektiviteten i utvecklingssamarbetet och om eventuella missbruk av samarbetsmedel. Som chef för avdelningen för utvecklingssamarbete och som understatssekreterare i utvecklingssamarbetsfrågor effektiviserade Ahtisaari organisationen och undanröjde därmed anledningarna till kritik. Ahtisaari fortsatte följa upp Namibiaprocessen och påverka förhandlingarnas gång.

År 1987 utnämndes han till undergeneralsekreterare i FN med ansvar för ekonomiska och administrativa angelägenheter. Världsorganisationens många nya uppgifter ledde till att man tvingades utvidga administrationen och acceptera större utgifter. Ahtisaari fick i uppdrag att bereda en process som dels skulle få till stånd besparingar, dels förmå medlemsländerna – framför allt Förenta staterna – att stå för sina andelar av utgifterna.

Namibiafrågan kom ett steg närmare sin lösning då kalla krigets frontlinjer upplöstes i slutet av 1980-talet. Stormakterna tog nu för givet att de afrikanska parterna skulle gå med på självständighet. I mars 1989 begav sig Ahtisaari som generalsekreterarens specialsändebud till Namibia för att som chef över ungefär 8 000 FN-soldater och civila lotsa landet till självständighet. Hela processen föreföll att gå om intet då SWAPO:s soldater i månadsskiftet mars–april, innan FN-styrkorna hunnit fram, trängde in i Namibia från Angola för att säkerställa sina positioner inför valet. Ahtisaari höll generalsekreteraren à jour med utvecklingen och gav de sydafrikanska styrkorna som fanns i landet fullmakt att agera i världsorganisationens namn för att lugna situationen. Ahtisaari lyckades genom envisa förhandlingar stabilisera situationen och styrde det fortsatta händelseförloppet så att man i november kunde hålla val, varefter det självständiga Namibias flagga hissades i Windhoek. Regeringen hedrade Ahtisaaris arbete och utsåg 1992 Eeva och Martti Ahtisaari till hedersmedborgare i Namibia.

Vid Finlands utrikesministerium höll tjänsten som statssekreterare, dvs. en tjänstemannapost på högsta nivå, på att bli vakant. Ahtisaari tillträdde tjänsten 1991 och fann uppdraget tilltalande, särskilt som de tidigare åren vid avdelningen för utvecklingssamarbete och den ekonomisk-administrativa erfarenheten från FN gav goda förutsättningar för arbetet.

President

Presidentvalet 1994 ägde rum i ett läge där Finland hade gått in i en djup ekonomisk depression. Tilltron till de traditionella aktörerna i maktens cirklar vacklade, och politikerna uppfattades som oförmögna att leda landet ut ur svårigheterna. Presidentvalet hade även ändrat karaktär. För första gången hölls ett direkt folkval i två omgångar i stället för elektorsval. Huvudarkitekten bakom Ahtisaaris kandidatur var Lasse Lehtinen, politiker och journalist från Kuopio. I SDP:s primärval den 16 maj 1993 vann Ahtisaari till mångas överraskning över den mångårige statsministern Kalevi Sorsa. Ahtisaaris trumfkort var att han – obefläckad av rikspolitiken – i högre grad än andra kandidater även kunde värva röster utanför partiet. Ahtisaari åkte på en omfattande valturné i hela landet och deltog i ca 300 kampanjmöten. Den slutliga kampen i den andra omgången kom att stå mellan Ahtisaari och en stark kvinnlig kandidat; Svenska folkpartiets Elisabeth Rehn. Ahtisaari fick 53 procent av rösterna.

Presidentperioden inleddes den första mars 1994 och innebar i praktiken ett startskott för det EU-medlemskap som Finland hade förhandlat om och som Ahtisaari under sin tid i utrikesministeriet hade deltagit i beredningen av. I folkomröstningen i oktober 1994 röstade 57 procent av finländarna för att landet skulle bli medlem av Europeiska unionen, och medlemskapet trädde i kraft i början av 1995. Huvudlinjerna i Ahtisaaris utrikespolitik var att främja det kollektiva europeiska säkerhetssystemet och det nordiska samarbetet samt en säkerhetspolitik utan medlemskap i Nato. President Ahtisaari gjorde 129 utlandsresor för att bland annat knyta kontakter som var viktiga för utrikeshandeln. Med sina månatliga landskapsbesök i hemlandet infriade han sitt vallöfte om att upprätthålla diskussionskontakt med ”vanliga” finländare.

Ahtisaaris internationella engagemang under presidentperioden kulminerade i arbetet med Kosovokonflikten; han och Rysslands förre utrikesminister Viktor Tjernomyrdin fick uppdraget som fredsförhandlare. Det två och ett halvt år långa kriget tog slut då Jugoslaviens president Slobodan Milošević den 3 juni 1999 gick med på Natos och Rysslands gemensamma fredsvillkor, som Ahtisaari och Tjernomyrdin hade förhandlat fram i Belgrad. De lyckade förhandlingarna gav både Ahtisaari och Finland rikligt med god publicitet.

Fredsarbetet fortsätter

Martti Ahtisaari ville inte kandidera för en andra mandatperiod. Efter presidentperiodens slut i februari 2000 har Ahtisaari haft många internationella medlingsuppdrag. Efter sin tid som president grundade han konfliktlösningsorganisationen Crisis Management Initiative (CMI) som arbetar med att förebygga och lösa våldsamma konflikter genom inofficiella förhandlingar och dialoger överallt i världen. Idag är CMI en av de ledande aktörerna inom detta område.

År 2008 beviljades Ahtisaari UNESCOs fredspris uppkallat efter Félix Houphouët-Boigny som erkänsla för sitt långsiktiga fredsarbete och i december samma år fick han dessutom det prestigefyllda Nobels fredspris. Ahtisaari arbetar fortfarande i flera fredsfrämjande organisationer. Han har också instiftat en dag för fredsfostran, den så kallade Ahtisaaridagen. Dagen firas i november, ungefär när Martti har namnsdag. På webbplatsen  www.ahtisaaripäivä.fi (på finska) presenteras metoder för hur man löser kriser genom förhandlingar, i både mindre och större sammanhang.

Innergården vid utrikesministeriet på Skatudden i Helsingfors samt nordöstra delen av torget i Uleåborg har fått namnet Martti Ahtisaaris plats.