Lauri Kristian Relander1883—1942 Finlands andra president, 1925—1931

Lauri Kristian föddes 1883 i Kronoborg i Karelen, en socken på stranden av Ladoga. Hans far var agronom Evald Kristian Relander, lantbruksråd och föreståndare för ett lantbruksinstitut, och hans mor var Gertrud Maria Olsoni, dotter till en prost. Lauri hade en bror och en halvsyster. Efter att 1901 ha blivit student följde han sin far i spåren och studerade till agronom vid Mustiala lantbruksinstitut. Efter avlagd examen gifte sig Lauri Kristian 1906 med en finlandssvensk skönhet, köpmansdottern Signe Österman. Paret fick två barn, Maja-Lisa och Ragnar.

När agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten grundades fortsatte Relander sina studier vid universitetet. I sin filosofie kandidatexamen hade han lantbrukskemi och lantbruksekonomi som huvudämnen. Relander promoverades till filosofie doktor 1914. Den tyskspråkiga doktorsavhandlingen behandlade fröns grobarhet. Relander blev en av pionjärerna i växtförädling och experimentellt lantbruk i Finland. Under sin tid som assistent vid Lantbruksekonomiska försöksanstalten arbetade han som lärare och forskare, och skrev läroböcker i lantbruk. Relander hade under sin studietid gjort många studie- och forskningsresor utomlands och hade därför utmärkta språkkunskaper. Han var sällskaplig, livlig och socialt skicklig.

Politisk karriär

Ett aktivt intresse för allmänna frågor var inkörsporten till det politiska livet. Redan hans yrke gjorde att landsbygdsbefolkningens, särskilt jordbruksproducenternas, välstånd och framgång låg honom varmast om hjärtat. Det lilla Agrarförbundet blev hans naturliga politiska hemvist. Relander representerade partiet 1910–1913 och 1917–1920, under den sista perioden som riksdagens talman. År 1918 valdes han till fullmäktig i Finlands Bank. Dessutom kom hans kunskaper till nytta på många andra offentliga poster där landets ekonomiska och produktionsrelaterade verksamhet organiserades. År 1920 utnämndes han till landshövding i Viborgs län.

President

År 1925 avböjde president K. J. Ståhlberg något överraskande att kandidera för en andra period, vilket skapade förvirring i partierna. Agrarförbundet utsåg Relander till sin kandidat eftersom de tre ledande gestalterna i partiet, Kyösti Kallio, E. Y. Pehkonen och Santeri Alkio, alla hade tackat nej. Relander valdes i den tredje valomgången till den unga republikens andra president med 172 elektorsröster mot 109 för Risto Ryti.

Relander var endast 41 år gammal då han tillträdde och många ansåg att han var för oerfaren för presidentposten. Inte heller Ståhlberg, den förra presidenten, hade höga tankar om sin efterträdare, som nästan var hans raka motsats. Till skillnad från Ståhlberg genomförde Relander inte ett politiskt program, utan löste frågor och problem efterhand som de dök upp. Även om Relander trivdes i offentligheten och var bra på att uppträda, så tog han lätt illa vid sig av rykten och skvaller som spreds om honom. Man tvivlade på och kritiserade hans kompetens, till och med i det egna partiet. Kyösti Kallio talade ofta öppet och direkt om presidentens svagheter.

President Relander tog till uppgift att göra det unga Finland känt utomlands. Den sympatiske och språkkunnige Relander var omtyckt utomlands. Han gjorde fem statsbesök; till Estland, Sverige, Lettland, Danmark och Norge samt tog emot svarsbesök. Detta gav honom smeknamnen Resander och turistpresidenten. Medborgarna var emellertid intresserade av hans resor, och de glansfulla svarsbesöken av olika presidenter och kungar gjorde gott för den nationella självkänslan.

Relationerna till Sovjetunionen var svala men korrekta. Inrikespolitiskt var Finland fortfarande splittrat. Slutet av presidentperioden färgades av allt kraftigare antikommunistiska aktiviteter och av en uppgång för högerradikalismen. Regeringarna under perioden var på ett undantag när minoritetsregeringar eftersom relationerna mellan partierna, inklusive ledarna, var konfliktfyllda.

Relander var negativt inställd till kommunismen, men han lät ändå Väinö Tanner bilda en socialdemokratisk minoritetsregering i slutet av 1926. Han ville binda socialdemokraterna starkare till det parlamentariska systemet och samtidigt avsiktligt väcka de sinsemellan oeniga högerkrafterna till samarbete genom att visa att det fanns andra regeringsalternativ.

Relander hade stött den antikommunistiska kamp som 1929 hade börjat i form av Lapporörelsen, även om han skydde de olagligheter som rörelsen gjorde sig skyldig till. I de kretsar som var kritiska till Lapporörelsen kom Relanders tal och handlingar att uppfattas som förståelse för högerradikalismen. Själv såg han handskakningen med Vihtori Kosola i samband med bondetåget till Helsingfors sommaren 1930 som sitt största misstag. Relander undertecknade ändå de så kallade kommunistlagarna, vilket Lapporörelsen hade krävt. Detta innebar att kommunisternas tryckerier och tidningar lades ned och att kommunisterna inte längre fick ställa upp i val samt att redaktörer och författare hamnade i tukthus.

Sommaren 1930 försökte Relander genom påtryckningar få statsminister Kyösti Kallio att – i strid med statsskicket – vidta åtgärder för att förhindra spridningen av kommunistiska publikationer. Då Kallio vägrade, medverkade Relander till att Kallios regering föll. I juli bildade Pehr Evind Svinhufvud en koalitionsregering, som lyckades hålla högerradikalismen i schack. Konflikterna med Kyösti Kallio ledde till att Agrarförbundet inte nominerade Relander för omval till presidentposten 1931, även om han hade varit villig att kandidera för en period till. Relander bidrog emellertid till att Kallio inte valdes till president; det blev i stället samlingspartiets Svinhufvud.

Efter presidentperioden var Relander verkställande direktör för Finska brandstodsbolaget för landet. Den posten innehade han ända till sin död. Lauri Kristian Relander dog den 9 februari 1942 i hjärtinfarkt, endast 58 år gammal. Han ligger begravd i Sandudds begravningsplats i Helsingfors.