Pehr Evind Svinhufvud1861—1944 Finlands första riksföreståndare 1918 och landets tredje president, 1931—1937

Pehr Evind föddes i Sääksmäki den 15 december 1861. Släkten härstammade från Dalarna i Sverige och var av adlig börd; Svinhufvud af Qvalstad. Pehrs far var sjökapten Pehr Gustaf Svinhufvud och mor Olga von Becker. Fadern drunknade till sjöss när Pehr var endast två år gammal. Svinhufvud tillbringade sin tidiga barndom i sin farfars, länskamrer Pehr Gustaf Svinhufvuds, hem på Rapola gård i Sääksmäki. Rapola gård såldes på exekutiv auktion efter att farfadern hade begått självmord. Pehr Evind, ännu inte i skolåldern, flyttade med modern och sin ett år äldre syster Mathilda till Helsingfors. Modern försörjde familjen genom kontorsarbete och gifte aldrig om sig. Svinhufvud var finskspråkig men gick i den svenskspråkiga Helsingfors normalskola och 16 år gammal skrev han 1878 in sig vid Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland. Han tog först filosofie magisterexamen i Finlands, Rysslands och Skandinaviens historia och sedan juris utriusque kandidatexamen.

Svinhufvuds karriär som jurist följde vanligt mönster: han avancerade steg för steg i Åbo hovrätt. Sedan kallades han, 31 år gammal, till ledamot av lagberedningen i senaten. Svinhufvud deltog i sex års tid i planeringen av en omfattande skattereform. Han fann arbetet tråkigt och tog 1902 tjänst som assessor i hovrätten, inställd på ett lugnt liv som landsortsjurist. Svinhufvud gifte sig med sin brylling, tredje kusin Ellen Timgren. Paret fick sex barn, två döttrar och fyra söner.

Den storväxte och grovt byggde Svinhufvud gillade jakt och skytte och var en aktiv skyddskårist. På äldre dagar fick han smeknamnet Ukko-Pekka. Svinhufvud var folklig, rättvis och fullständigt orubblig i sina övertygelser samt en faderlig statsman. Från 1908 hade familjen sitt hem i Kotkaniemi i Luumäki.

Politisk karriär

I egenskap av släktens huvudman inledde Svinhufvud sin karriär i lantdagen 1894 som medlem av adelsståndet. Februarimanifestet 1899 utgjorde inledningen på en politisk konflikt mellan Finland och Ryssland. Ryssland ville integrera det autonoma Finland med det övriga riket genom en förryskning av Finlands lagstiftning och samhälle. Detta gjorde att Svinhufvud, som övergått till det Ungfinska partiet, blev en förespråkare för laglighet och passivt motstånd samt en renodlad konstitutionalist. Han avskedades från Åbo hovrätt och blev advokat i Helsingfors, där han hörde till ledningen för den hemliga konstitutionalistiska organisationen Kagalen, som ledde det passiva motståndet. Efter lantdagsreformen 1906 blev Svinhufvud, som känd motståndare mot olagligheter, 1907 lantdagens första talman. Detta uppdrag skötte han till 1913. På grund av sin orubbliga hållning i laglighetsfrågor förvisades Svinhufvud av generalguvernören till Sibirien 1914. Där kunde han leva ett relativt fritt liv; jaga, fiska och skriva. Hustrun Ellen besökte honom tre gånger. Då revolutionen bröt ut i Ryssland 1917 gick Svinhufvud till myndigheterna och meddelade att han åker hem. På järnvägsstationen i Helsingfors hyllades han vid sin återkomst som en nationalhjälte.

Interimsregeringen i det stormiga Ryssland utnämnde Svinhufvud till prokurator, dvs. den högsta laglighetsövervakaren, i det autonoma Finland. Interimsregeringens viktigaste åtgärd för Finland var det så kallade marsmanifestet den 20 mars 1917. Dokumentet upphävde alla lagar och bestämmelser som stod i strid med grundlagen. I oktoberrevolutionen segrade bolsjevikerna över interimsregeringen. I november 1917 utsåg lantdagen Svinhufvud att bilda en ny senat. Den 4 december lämnade denna så kallade självständighetssenat en proposition till lantdagen om att deklarera Finland till självständig republik. Propositionen godkändes den 6 december och den 29 december reste Svinhufvud som ledare för en senatsdelegation till S:t Petersburg för att be Ryssland erkänna Finlands självständighet. Under årets sista minuter godkände folkkommissariernas råd i Sovjetryssland självständigheten under ledning av V. I. Lenin. Officiellt erkändes självständigheten den 4 januari 1918. Efter det erkände även andra länder Finlands självständighet.

Också Finland drabbades av våldsamma oroligheter – inbördeskrig hade brutit ut och de röda hade tagit makten i Helsingfors. I början av 1918 lyckades Svinhufvud fly från Helsingfors via Tyskland och Sverige till Vasa, där han ledde senaten. I det självständiga Finland fanns fortfarande cirka 70 000 ryska soldater, det samhälleliga läget var explosivt och staten hade inga egna trupper. Svinhufvud tydde sig till tyskarna och de i Tyskland utbildade jägarna samt till Gustaf Mannerheim, som gjort militär karriär i Ryssland. Den 25 januari 1918 fastställde senaten i Vasa att skyddskårerna var regeringens trupper. Bakgrunden till uppkomsten av skyddskårsorganisationen var behovet att trygga samhällsfreden då ordningsmakten i Finland vacklade. När inbördeskriget var över utsågs Svinhufvud den 27 maj till landets första riksföreståndare. Från denna post avgick han i december 1918 och efterträddes av Mannerheim. Svinhufvud drog sig tillbaka till ett liv i det civila, ägnade sig åt skyddskårsverksamhet och jordbruk i Kotkaniemi.

President

När den antikommunistiska verksamheten organiserade sig och utvecklades till den högerradikala Lapporörelsen 1930 kallade president Relander den 69-årige Svinhufvud, som nu allmänt kallades Ukko-Pekka, till statsminister. Under Svinhufvuds tid som statsminister stiftades de så kallade kommunistlagarna som förbjöd kommunisternas politiska verksamhet. I presidentvalet 1931 kandiderade Svinhufvud för ett valförbund som överskred partigränserna men i första hand hade stöd i Samlingspartiet. Han valdes till president i den tredje omgången med 151 röster mot 149 för den tidigare presidenten K. J. Ståhlberg. P. E. Svinhufvuds första åtgärd som president var att kalla Mannerheim till ordförande för det förnyade försvarsrådet. Han gav Mannerheim vidsträckta fullmakter att även leda försvarsmaktens operativa förberedelser för krig, och Mannerheim befordrades till fältmarskalk.

Mäntsäläupproret (på finska) i månadsskiftet februari–mars 1932 blev Svinhufvuds allvarligaste utmaning. Skyddskårister, som hade samlats för att förhindra en socialdemokratisk sammankomst i Mäntsälä, gjorde uppror och ledningen för Lapporörelsen stödde upproret genom att kräva regeringens avgång. Inför hotet om uppror tog Svinhufvud över den operativa ledningen av regeringen, armén och skyddskårerna. En vändpunkt blev presidentens tal i radion – tidens nya medium – där han uppmanade de upproriska att ge upp och alla skyddskårister som tänkt bege sig till Mäntsälä att återvända hem, vilket även skedde.

Ledningen av utrikespolitiken överlät Svinhufvud i praktiken till utrikesministrarna. Ett mål var att utveckla förbindelserna till Sverige inom alla områden och i synnerhet inom försvarspolitiken. Svinhufvud gjorde inga officiella statsbesök, inte heller gjordes statsbesök i Finland under hans tid som president. Han företog dock många privata resor, särskilt till Estland och Sverige.

Efter riksdagsvalet 1936 gick Svinhufvud först med på att socialdemokraterna med sina 83 platser i riksdagen skulle få ingå i regeringen, men återtog sedan löftet. Detta kritiserades både som överdriven maktutövning och som ett politiskt oklokt förfarande. Det avgjorde också presidentvalet 1937. När Svinhufvud avgick som president sammanfattade han sitt politiska testamente: ”Först måste gränserna tryggas, först därefter ska brödet fördelas.”

Svinhufvud dog den 29 februari 1944 i 82 års ålder. Han ligger begravd i Luumäki begravningsplats.