Urho Kaleva föddes den 3 september 1900 på en gård kallad Lepikko torp i Pielavesi, som det första barnet i familjen. Fadern Juho Kekkonen hade avancerat från dräng och skogsarbetare till skogsarbetsledare och timmeragent. Modern Emilia Pylvänäinen var dotter till en hemmansägare. Urho fick senare en syster och en bror. På grund av faderns arbete var man ofta tvungen att flytta. När Urho gick i samskola bodde familjen i Kajana. Han var oregerlig och bångstyrig, men tyckte om att skriva. Hans första texter publicerades i tidningen Kaikuja Kajaanista (”Ekon från Kajana”). Under samskoleåren i Kajana framträdde hans energiska och livliga karaktär, han gillade friska tag och överskred ibland gränserna för lämpligt uppförande. Som 17-årig gymnasist anslöt han sig till Kajana skyddskår och gick med i inbördeskriget på de vitas sida. Han deltog i striderna och ledde en exekutionspatrull som avrättade nio röda i Fredrikshamn. År 1919 skrev Urho studenten i lyceet Kajaanin Lyseo. Han gjorde sin värnplikt i Helsingfors bilbataljon och hemförlovades som sergeant.
Studietiden
Urho studerade snabbt och avlade juris kandidatexamen 1926 vid Helsingfors universitet. Han var aktiv i Pohjois-Pohjalainen osakunta (Nordösterbottniska studentnationen) och levde ett uppsluppet studentliv bland andra juridikstuderande, samtidigt som han var chefredaktör för studenttidningen Ylioppilaslehti. Han var också framgångsrik som idrottare; 1924 blev han finsk mästare i höjdhopp. År 1928 fick han titeln vicehäradshövding.
Yrkeskarriär
Som juridikstuderande och vicehäradshövding arbetade Urho Kekkonen vid Detektiva centralpolisen, där han blev invigd i den antikommunistiska verksamheten. Där träffade han också sin blivande fru, maskinskriverskan Sylvi Uino, en bildad och intelligent prästdotter från Pieksämäki. De gifte sig 1926 och två år senare föddes tvillingsönerna Matti och Taneli. Sylvi Kekkonen utvecklades också till författare.
Urho Kekkonens doktorsavhandling från 1936 behandlade den kommunala valrätten enligt Finlands lag. Kekkonens ideologiska rötter fanns i den nationalistiska studentpolitiken i det nyligen självständiga Finland. Folkets enande, kampen för det finska språket och frågan om Östkarelen var också viktiga för honom och han drevs dessutom av ett rysshat. Han hörde till Akademiska Karelen-Sällskapet, som strävade efter ett Storfinland, och var kåsör i sällskapets tidning. Efter Mäntsäläupproret lämnade han sällskapet.
Politisk karriär
Kekkonen hörde till första generationens intelligentia från landsbygden. Hans partipolitiska liv började 1933 då han anslöt sig till Agrarförbundet, blev tjänsteman på jordbruksministeriet och första gången kandiderade till riksdagen. Kekkonen besökte Tyskland för sin doktorsavhandling och upplevde Hitler komma till makten. Han skrev pamfletten Demokratian itsepuolustus (”Demokratins självförsvar”), där han pekade på faran från extremhögern efter att kommunismen hade förbjudits i Finland. Kekkonen valdes in i riksdagen vid andra försöket 1936 och blev genast justitieminister i Kyösti Kallios regering. Som inrikesminister i A. K. Cajanders rödmylleregering gjorde Kekkonen ett uppmärksammat men misslyckat försök att upplösa den högerextrema Fosterländska folkrörelsen (IKL) 1938.
Kekkonen togs inte med i regeringen under vinterkriget. I mars 1940 röstade han mot Moskvafreden i riksdagen. Under kriget var han chef för den myndighet som skötte försörjningen av den evakuerade befolkningen 1940–1943 samt två år ämbetsverksfullmäktig vid finansministeriet med uppdrag att rationalisera statsförvaltningen.
Kekkonen hade emellertid högre ambitioner än att sköta tjänsteuppdrag och vara riksdagsledamot. Han började skriva stor- och utrikespolitiska kolumner i tidskriften Suomen Kuvalehti under signaturen Pekka Peitsi. En vändpunkt i Kekkonens tänkande kom senhösten 1942, då han började söka sig till den s.k. fredsoppositionen. Det var en grupp som mot slutet av fortsättningskriget ville att Finland skulle avsluta kriget. Många av dem som hade hört till fredsoppositionen kom efter fortsättningskriget att inta ledande positioner i den finländska politiken.
Kekkonens utrikespolitiska tänkande fick sin mer eller mindre slutgiltiga form under 1944. Det viktigaste var att skingra Sovjetunionens misstro och därmed skapa förutsättningar för ömsesidigt förtroende. På Agrarförbundets partistämma 1945 krävde Kekkonen att ”Agrarförbundet måste gå in för en ny linje, anpassad till den nya världsordningen” samt att ”hela vårt offentliga liv måste underkastas en omvandling ägnad att uppnå samförstånd”.
Sitt slutliga genombrott i politikens inre krets fick Urho Kekkonen då han i november 1944 utsågs till justitieminister i J. K. Paasikivis regering. Där fick han ansvaret för krigsansvarighetsprocessen. Då Paasikivi blev president 1946 föreslog Agrarförbundet Kekkonen som statsminister, men det föll på motstånd från det Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF). Kekkonen blev medlem av direktionen för Finlands Bank. Forum för hans politiska opinionsbildning blev riksdagen, där han först var vice talman och sedan talman. I presidentvalet 1950 kandiderade Kekkonen för Agrarförbundet och drev en häftig kampanj mot den sittande presidenten J. K. Paasikivi. Efter att ha blivit återvald utnämnde Paasikivi Kekkonen till statsminister. Efter det ledde Kekkonen ytterligare fyra regeringar.
Mot slutet av sin första regering började han allt mer framhäva Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten (VSB-pakten) mellan Finland och Sovjetunionen. Pakten hade ingåtts 1948 och blev nu ”alltings grundval”. Kekkonen byggde upp östrelationerna till det viktigaste politiska redskapet, en hävstång med vilken han gång på gång lyckades avvärja både försök att fälla regeringen och försök att utmanövrera honom personligen.
25 år som president
Kekkonen valdes till president 1956, då han med två rösters majoritet besegrade den socialdemokratiska motkandidaten K. A. Fagerholm. Fackcentralen FFC utlyste generalstrejk till den första mars 1956, den dag den nya presidenten installerades. Hans presidentperiod innebar övergången till en ny era. När hans första ämbetsår var till ända levde inte en enda av hans föregångare längre.
Kekkonens utrikeshandelsminister Ahti Karjalainen ledde med Kekkonens stöd förhandlingar som förenade Finlands önskan om ett faktiskt medlemskap i frihandelssammanslutningen EFTA 1961 med de handelsintressen som Sovjetunionen ställde krav på. Lösningen gav Finlands exportindustri tillgång till marknaden i väst och gjorde det möjligt för Finland att fortsatta sina integrationssträvanden i Västeuropa.
Kekkonen planerade redan i april 1961 att upplösa riksdagen, så att han skulle kunna påverka alliansen bakom motkandidaten i presidentvalet, den tidigare justitiekanslern Olavi Honka. Sovjetunionen sände dessutom i slutet av oktober en not där man åberopade artikel 2 – som gällde krigshot – i VSB-pakten. Historieforskningen har inte kunnat enas om alla bakgrundsfaktorer till den s.k. notkrisen. Den allmännaste uppfattningen är att Sovjetunionen ville säkra ett återval av Kekkonen. En följd av notkrisen var att det inte längre fanns en verklig opposition mot Kekkonen, och han fick en synnerligen stark, senare rentav enväldig position som Finlands politiska ledare. Tillsammans med sina stödtrupper byggde han skickligt upp en personkult; enligt den var han en man ur folkets djupa led, en viril, sportig skidåkare, löpare och fiskekarl, som visste hur man skulle hantera den sovjetiska ledningen så att Finland kunde förbli en västerländsk stat.
I det finska systemet kan presidenten inte i längden utöva makt utan stöd från en partimajoritet. För att försäkra sig om detta använde Kekkonen sig av begreppet ”utrikespolitisk pålitlighet”, vilket betydde att villkoret för regeringsansvar var ett stöd för Kekkonen och hans utrikespolitiska linje. Ett annat maktinstrument var Kekkonens exceptionellt breda personliga nätverk: han höll nära kontakt med studiekamrater och jakt-, fiske-, och skidkamrater, han höll s.k. barnkalas på Ekudden för den unga intelligentian, han tillsatte sina förtroendemän på alla nivåer av statsförvaltningen, inom affärslivet och i alla partier av betydelse. Han kunde obehindrat umgås med de mest olika människor och samhällskretsar. Han skrev också många brev då han drev olika frågor i den riktning han önskade; den som fick ett sådant brev – ofta kallat kvarnbrev – visste vad som väntades av honom eller henne. Som maktutövare kan Kekkonen jämföras med en symfoniorkesters kapellmästare som hade ett personligt grepp om alla musiker då han ledde en egen komposition.
I utrikespolitiken agerade presidenten ensam, assisterad av handplockade medarbetare som oftast kom från utrikesministeriet. På 1960-talet tog Kekkonen en rad utrikespolitiska initiativ: Norden som en kärnvapenfri zon, gränsfred med Norge och en europeisk säkerhets- och samarbetskonferens. Målet med initiativen var att undvika en tillämpning av de militära artiklarna i VSB-pakten – militärt samarbete mellan Finland och Sovjetunionen – och att på så sätt stärka Finlands neutralitetspolitik.
Efter ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 ökade kravet på neutralitet. År 1970 lät Kekkonen meddela ryssarna att han inte skulle fortsätta som president och att VSB-pakten inte skulle förlängas, om inte Sovjetunionen erkände Finlands neutralitet. Det världspolitiska läget efter ockupationen av Tjeckoslovakien, liksom Sovjetunionens allt hårdare Finlandspolitik, oroade Kekkonen, som såg sig själv som den enda som kunde avvärja det ökande trycket mot Finland. Han lyckades till och med åstadkomma att hans presidentperiod förlängdes med fyra år – utan val – genom en undantagslag som stiftades i januari 1973. Hans kära hustru Sylvi avled 1974. Även om Kekkonen hade flera älskarinnor saknade han sin Sylvi djupt.
Det av Kekkonen suveränt skötta värdskapet för Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen i Helsingfors 1975 stärkte Finlands neutrala ställning. Värdskapet för ESSK:s tredje fas och de därpå följande veckorna var kulmen på Kekkonens långa karriär. Finland och Kekkonen hade hela världens blickar på sig. Men efter konferensen fick Finland och Kekkonen erfara att Sovjetunionen inte på allvar hade erkänt Finlands neutralitet; genom att åberopa VSB-pakten försökte Sovjet på nytt starkare knyta Finland till sin intressesfär. Kekkonen kunde än en gång med hot om avgång avvärja offensiven under sitt statsbesök i Moskva 1977. Följande år avböjde han också försvarsminister Dmitrij Ustinovs förslag om att Finland och Sovjet skulle ordna gemensamma militärövningar.
Maktpolitiskt sett var 1978 års presidentval endast ett skådespel. Kekkonens hälsa hade börjat svikta, han blev svagare och hade minnesluckor. Trots detta lockades han till en femte period. Det faktiska slutet på Kekkonens enväldiga maktutövning kom i april 1981 då statsminister Mauno Koivisto vägrade avgå trots uppmaningar i den riktningen från Ekudden. Efter att i förväg ha säkrat en intern majoritet inom regeringen bröt Koivisto mönstret från Kekkoneneran genom att offentligt hänvisa till att regeringen i Finland i första hand ska ha riksdagens förtroende, inte presidentens.
Under en fisketur till Island i augusti 1981 svek Kekkonens redan länge försvagade hälsa för första gången så att det blev synligt för alla. I september blev han sjukskriven och i oktober begärde han avsked. Efter det visade han sig inte mera offentligt. Kekkonen tillbringade sina sista år på Ekudden ända till sin död 1986.
Urho Kaleva Kekkonen ligger begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors. Tjänstebostaden Ekudden blev sedermera ett museum över Urho Kekkonen.