Juho Kusti Paasikivi, ursprungligen Johan Gustaf Hellstén, föddes den 27 november 1870 i Koskis socken i Tavastehus län. Juhos far var tyghandlaren August Hellstén och mor Karolina Wilhelmina Selin. Han hade också en halvsyster, moderns utomäktenskapliga dotter. Modern dog då Juho var endast fyra år gammal. Fadern placerade den begåvade sonen i Tavastehus finskspråkiga normallyceum, där Juho blev klassens primus. När Juho var 14 år dog även fadern, och en äldre moster, Kaisa Hagman, blev hans förmyndare. Under gymnasietiden förfinskade Juho sitt namn. Han utvecklades till en självständig och rentav envis ung man. Senare blev hans mest karakteristiska drag en jordnära realism samt försiktighet och pessimism, samtidigt som han ändå hade ett häftigt temperament.
Studietiden
Hösten 1890 inledde Juho sina studier vid Kejserliga Alexanders Universitetet i Helsingfors med ryska språket och litteraturen som huvudämne. Han anslöt sig till den Tavastländska nationen, där en finsknationell anda rådde. Vid sidan av studierna skrev han i tidningen Uusi Suometar. Juho gjorde en halvår lång studie- och journalistresa till Novgorod, som gav honom en inblick i den ryska kulturen. Intresset för den ryska kulturen bevarade han under resten av livet och hade nytta av i sin framtida karriär. Efter filosofie kandidatexamen sadlade han om och började studera vid juridiska fakulteten. År 1893 förälskade han sig i den svenskspråkiga Anna Forsman som studerade naturvetenskaper. Efter att ha sällskapat i fyra år gifte de sig och fick två döttrar och två söner.
Samhällelig aktör
I maj 1901 blev Juho Paasikivi juris utriusque doktor. Ämnet för hans avhandling var ”Lainkäytön kehittymisestä veronkanto- ja finanssikontrolliasioissa vanhemman ruotsalais-suomalaisen oikeuden mukaan. Kompetenssikysymys.” (”Om rättstillämpningens utveckling i skatteuppbörds- och finanskontrollfrågor enligt äldre svensk-finsk rätt. En kompetensfråga.”). Paasikivi hade gjort studieresor till Stockholm när han samlade material för sin avhandling och även studerat vid universitetet i Leipzig. År 1903 utnämndes han till överdirektör för Statskontoret (med ansvar för finansfrågor); ett ämbete han innehade i tio års tid.
Paasikivi hade redan under studietiden tillägnat sig en syn på språkets och nationalitetens centrala betydelse. Han sökte sig därför vid sekelskiftet till Finska partiet, som hade grupperat sig kring tidningen Uusi Suometar. För att det skulle gå att bevara Finlands särställning krävdes att man genomförde ett socialt reformprogram. I denna process hade Paasikivi en framträdande roll. Han kämpade som tidningsskribent för en reform av den statliga och kommunala rösträtten. Efter storstrejken 1905 blev Paasikivi en betydande aktör i politiken. Som medlem av lantdagens reformkommitté deltog han i utformningen av de principer som den nya enkammarlantdagen byggde på. Paasikivi blev vald till lantdagsman på Finska partiets lista 1907, och gjorde sig känd som en av de främsta förmågorna i den egna gruppen.
Paasikivi blev chef för senatens finansexpedition, vilket idag motsvaras av finansministerposten. Tiden som senator blev kort. Senaten föll våren 1909 på frågor om Rysslandspolitiken. Paasikivi drog gränser för både sin egen och gruppens undfallenhetspolitik när han motiverade avgången med att inte ens Finska partiet kunde förbinda sig att verkställa vilka krav som helst från Rysslands sida. Som undfallenhetspolitiker ansåg Paasikivi ändå att Statskontoret, som han ledde, måste betala de årliga raterna av de s.k. soldatmiljonerna som den förryskade senaten påbjudit, som ersättning för att finländare befriats från värnplikten inom armén 1905.
Då lantdagen 1913 antog ett betänkande som deklarerade att betalningarna var olagliga, bestämde sig Paasikivi för att lämna ämbetsmannakarriären och politiken, och gick över till ett privat företag. De följande tjugo åren var han chefdirektör för banken Kansallis-Osake-Pankki (KOP), men han behövdes trots allt även för att sköta nationella frågor.
Kejsarmaktens kollaps våren 1917 förde liberaler till makten i Ryssland. I den nya situationen blev Paasikivi Finska partiets representant i en grundlagskommitté som leddes av K. J. Ståhlberg och som arbetade med en regeringsform för landet och därtill hörande andra stadganden. Paasikivi arbetade således med att befästa Finlands autonoma ställning inom Ryssland ända tills oktoberrevolutionen stod för dörren. Först då bolsjevikerna kom till makten skakade Paasikivi av sig de sista resterna av lojalitet. Enligt hans uppfattning var Finlands självständighet ett resultat av yttre skeenden i omvärlden; ”en gåva från himlen”. Paasikivi ansåg att det inte räckte med att uppnå självständighet, den måste också befästas. I annat fall skulle Ryssland förr eller senare försöka återta sina förlorade gränsländer. Våren 1918 var Paasikivi en av de ledande gestalterna bakom orienteringen mot Tyskland.
När P. E. Svinhufvud blev riksföreståndare i maj 1918 efter inbördeskriget såg han till att Paasikivi blev hans efterträdare som vice ordförande i senatens ekonomiedepartement, dvs. statsminister. Tillsammans planerade de att säkra kejsar Wilhelms stöd genom att välja den tyske prinsen Friedrich Karl till regent i Finland. Planen gick om intet då Tyskland förlorade kriget. Paasikivis senat blev tvungen att avgå. Före avgången hann senaten ännu i oktober 1918 godkänna den s.k. torparlagen, som grundade sig på de riktlinjer som hade utarbetats under Paasikivis ledning. Torparlagen gav stora befolkningsgrupper egen mark, vilket hade stor betydelse för den nationella försoningen efter inbördeskriget.
Sedan krigslyckan i Rysslands inbördeskrig vänt till förmån för bolsjevikerna började tanken om ett fredsfördrag med V. I. Lenins regering vinna terräng. Fredsvillkoren utformades våren 1920 av en kommitté som leddes av Paasikivi och var sammansatt av representanter för alla riksdagspartier. Paasikivi tyckte att kompromissen man nått med ryssarna vid fredsförhandlingarna i Dorpat var mer än tillfredsställande. Avtalet tryggade gränserna för det självständiga Finland. Avtalet trädde i kraft den 31 december 1920, men Bolsjevikryssland utgjorde enligt Paasikivi ett kontinuerligt hot, så ur den synvinkeln vann man endast tid med uppgörelsen i Dorpat.
Som chefdirektör för KOP var Paasikivi en central gestalt i olika kommittéer hos såväl näringslivet som statsmakten. På grund av sina hårda tag som chef råkade Paasikivi i konflikt med den övriga ledningen för banken. Krisen samt hustruns sjukdom och död 1931 spände Paasikivis nerver till bristningsgränsen och resulterade till slut i att han avgick från chefdirektörsposten 1934. Paasikivi hade gått i pension och gift om sig med Alli Valve, en 54-årig banktjänsteman vid KOP och före detta skådespelerska, som var bra på att hantera sin temperamentsfulle man. Sedan Finlands utrikespolitik fått en nordisk inriktning blev beskickningen i Stockholm en viktig post. Paasikivi, som var en språkkunnig och skicklig diplomat, övertalades att anta posten som sändebud i Stockholm 1936. Han skapade utmärkta diplomatiska relationer till Sverige.
När Sovjetunionen inför andra världskriget bjöd in en delegation från Finland för att diskutera gränsförskjutningar, utsåg Finlands regering Paasikivi, i egenskap av expert på östrelationerna, till ordförande för delegationen. Paasikivi fann det nödvändigt att söka en kompromiss baserad på eftergifter för att förhindra ett krig. Detta trots att det skulle medföra ett avsteg från nordisk neutralitet. Fältmarskalk Gustaf Mannerheim var inne på samma linje som Paasikivi, men utrikesminister Eljas Erkko motsatte sig en kompromiss. Förhandlingarna avbröts i mitten av november 1939. Då vinterkriget bröt ut blev Paasikivi minister utan portfölj i Risto Rytis nya regering, och var i första hand utrikespolitisk rådgivare till Ryti och utrikesminister Tanner.
Efter vinterkriget måste Paasikivi igen resa till Moskva för att ta emot fredsvillkor. Efter fredsslutet utnämndes Paasikivi till det svåra uppdraget som Finlands representant i Moskva. Medan han var i Moskva närmade sig regeringen Tyskland. Finlands regering hade på grund av rädsla för läckor hållit sändebuden oinformerade. Paasikivi avgick som sändebud. När fortsättningskriget bröt ut 1941 kom han tillbaka till Finland. Sedan Paasikivi blivit upplyst om det politiska läget omfattade han regeringens Tysklandsvänliga linje. Även om han officiellt hade gått i pension stod han i regelbunden kontakt med president Ryti och var väl insatt i lägesrapporterna från landets ledning.
Paasikivi deltog i den förhandlingsprocess i flera steg som pågick våren 1944 i Stockholm och Moskva. Han rekommenderade regeringen att slå in på en väg till fred. Olika lägesbedömningar ledde till att förbindelserna mellan Paasikivi och Ryti svalnade efter Moskvaresan. Paasikivi åsidosattes vid förhandlingarna. Under hösten 1944 blev det emellertid uppenbart att tillfredsställande relationer med Sovjetunionen inte kunde skapas utan Paasikivis medverkan. Han hade ett gott namn i Moskva och hade inte ådragit sig en stämpel som förespråkare för krigspolitiken. I november 1944 fick Paasikivi uppdraget att bilda regering. Han förstod att det låg i Finlands intresse att skapa goda och förtroliga förbindelser med Sovjetunionen. Detta blev grunden för Paasikivis linje. Utrikespolitiken gick alltid före inrikespolitiken.
Valresultatet i mars 1945, som godkändes av segrarmakterna, bidrog till att stabilisera situationen och gjorde det möjligt för Paasikivi att bilda en ny regering baserad på samarbete mellan tre stora partier, Finlands socialdemokratiska parti (SPD), Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) och Agrarförbundet. Efter Mannerheims avgång i mars 1946 blev Paasikivi vald till president av riksdagen, som nära nog självskriven efterträdare till marsalken.
Presidenten som återuppbyggare
Paasikivi såg som sin främsta plikt att utifrån en realpolitisk bedömning leda landets utrikespolitik mot slutgiltig fred och därmed större handlingsfrihet. Fred med segrarmakterna undertecknades slutligen i februari 1947 i Paris. Efter fullbordad ratificeringsprocess lämnade kontrollkommissionen landet i september samma år. Då Stalin i februari 1948 föreslog ett avtal om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd (VSB-pakten) accepterade Paasikivi tanken, men han ville hålla fast vid att avtalet skulle baseras på finländsk beredning. Fördraget undertecknades i Moskva för en period på 10 år. Följden blev att det inte endast var Parisfreden som definierade Finlands ställning. VSB-fördraget fick till och med en viktigare roll än fredsfördraget. Tillsammans stabiliserade dessa två avtal Finlands internationella position ända fram till slutet av det kalla kriget.
Paasikivi hade 1946 valts till president för återstoden av Mannerheims mandatperiod, fram till 1950. I följande presidentval valdes han med 171 röster att fortsätta som statsöverhuvud. Under den andra presidentperioden började tyngdpunkten förskjutas mot inrikespolitiken, som präglades av en maktkamp mellan SDP och Agrarförbundet, allteftersom statsminister Urho Kekkonen byggde upp sin ställning inför presidentvalet 1956. Efter Stalins död gav ”tövädret” i Sovjetunionen Paasikivi ökat utrikespolitiskt svängrum. Finland anslöt sig 1955 både till Nordiska rådet och till Förenta nationerna. Kulmen på Paasikivis långa karriär blev resan till Moskva samma höst, då man kom överens om att Porkalaområdet skulle återbördas till Finland. VSB-fördraget förnyades utan ändringar, och så skedde sedan flera gånger ända fram till Sovjetunionens sammanbrott 1991.
Vid slutet av Paasikivis andra presidentperiod hade Finland blivit kvitt de flesta restriktioner och undantag som orsakats av kriget; krigsskadeståndet hade betalats, bostäder anskaffats för den evakuerade befolkningen och ransoneringen stegvis avvecklats. Finlands utveckling mot en välfärdsstat hade inletts.
Paasikivi ställde inte upp i presidentvalet 1956, men gick under valförrättningen med på att dras fram som ”svart häst”. Understödet bland elektorerna räckte dock inte till i den avgörande omgången, så Paasikivi lämnade sin tjänst 1 mars 1956. Hans avsikt var att fortsätta skriva sina memoarer, ett arbete som han påbörjat flera år tidigare, men den 86-årige statsmannen avled i december 1956.
Juho Kusti Paasikivi ligger begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.