Kyösti Kallio1873—1940 Finlands fjärde president, 1936—1940

Kyösti Kallio föddes den 10 april 1873 i Ylivieska som jordbrukarparet Mikko Kallios och Beata Knuutilas tredje barn av 12. Familjen hade en rätt välbärgad bondgård; ett bildat hem där man diskuterade och skötte gemensamma frågor, både världsliga och andliga. Som 12-åring blev Kyösti fosterson hos sin fars barnlösa kusin Anttuuna Kangas, som hade ärvt ett stort jordbrukshemman. Hon såg till att Kyösti gick i läroverk, först i mellanskolan i Brahestad och från 1890 i lyceet i Uleåborg. Någon studentexamen blev det inte, men det hindrade inte Kyösti att skaffa sig bildning på annat sätt.

Anttuuna Kangas köpte två hemman i Nivala, som tillsammans bildade storhemmanet Heikkilä-Mehtälä. Kyösti blev genast husbonde på gården, även om äganderätten överfördes stegvis. Han skaffade ytterligare stora markområden i Nivala och Haapavesi och utvecklade hemmanet så att det var i utmärkt skick. Även myrmarker odlades upp till åker. När det gällde maskinparken och att tillägna sig nya odlingsformer hörde Heikkilä till de främsta gårdarna i landskapet. Stora skogsområden rustades också upp för att bli produktiva. Husbonden deltog i alla arbeten på gården, dels genom att leda arbetet, dels genom att själv utföra kroppsarbete. När han 1939 lämnade över ansvaret för gården omfattade den 250 hektar åkermark.

Kyösti Kallio var uppriktig och hederlig samt saklig och objektiv i sin kritik och sina åsikter. Han hade en alldeles exceptionell förmåga att vinna sina medmänniskors förtroende. Den hederliga nykteristen Kallio hade alltid sina närmastes och jordbrukarbefolkningens bästa i tankarna och aktiverade sig tidigt i samhällelig verksamhet. Redan i Uleåborg hade Kallio omfattat en konstitutionell-finsksinnad åskådning, som ungdomsförenings– (på finska) och andelsverksamheten  (på finska) stärkte och breddade. Han var en ledande gestalt i kommunalpolitiken i Nivala. I ungdomsföreningsarbetet lärde Kallio känna författaren Santeri Alkio (1862–1930), som senare blev hans viktigaste samarbetspartner i politiken. I ungdomsföreningen i Nivala träffade Kyösti Kaisa Nivala, en gårdsdotter som gått i folkhögskola. De vigdes 1902 och fick sex barn; två söner och fyra döttrar.

Rikspolitisk karriär

År 1904 invaldes Kallio i lantdagen som representant för bondeståndet. Det var ett stort steg; från små medborgarkretsar till ett offentligt liv. Förtrycksperioderna gjorde att Kallio aktiverade sig i den ungfinska rörelsen. Han var aktiv i Kagalen, ett politiskt hemligt sällskap som bland annat motsatte sig uppbåden till den ryska armén. Bondeståndet dominerades av de konstitutionella och eftersom Kallio hörde till dem fick han viktiga förtroendeposter. I beredningen av lantdagsreformen försvarade Kallio bland annat kvinnornas rörsträtt och en rösträttsåldersgräns på 21 år samt motsatte sig en begränsning av rösträtten på grund av fattigdom.

Den allmänna rösträtten som lantdagsreformen medförde var omvälvande för partierna i Finland. Livet som bonde fick Kallio att byta parti. När Agrarförbundet bildades hösten 1906 invaldes Kallio i dess styrelse. I lantdagsvalet 1907 var han kandidat för både Agrarförbundet och Ungfinska partiet. Han valde dock Agrarförbundet som sin grupp med motiveringen att ungfinnarna var ointresserade av landsbygdsfrågor.

Kyösti Kallio hade en central roll i Finlands väg mot självständighet. Han var chef för jordbruksexpeditionen (jordbruksminister) i tre senater. När han våren 1917 medlade i strejkerna bland jordbruksarbetare och när livsmedelsbristen hårdnade medan han hade hand om administrationen av ransoneringen lärde han sig att se saker från båda sidor. Även om Kallio strängt fördömde de rödas våld och under revolten var tvungen att gömma sig i det röda Helsingfors av fruktan för sitt liv, behöll han fattningen och krävde genast efter krigsslutet stopp för godtyckliga hämndaktioner. Hans tal i Nivala kyrka den 5 maj 1918 väckte stor uppmärksamhet, när han som den första kända vita politikern krävde att Finland skulle byggas upp till ett land ”där det inte finns röda och vita, utan bara finländare som älskar sitt fosterland, medborgare i republiken Finland där alla känner sig som medlemmar i samhället och trivs”.

Jordreformen (på finska), både torparfrigörelsen och kolonisationen, var en hjärtesak för Kallio. Den så kallade torparlagen, dvs. lagen om inlösen av legoområden godkändes slutgiltigt den 15 oktober 1918 och hade till stor del beretts under Kallios ledning. Under sin tid som jordbruksminister 1921 inledde Kallio sedan beredningen av kolonisationslagen, som kom att bli känd under namnet Lex Kallio och som gav jordlösa egen jord. Av den jord som skaffades på detta sätt bildades odlingsgårdar, men den kunde också ges som tillskott till befintliga gårdar. Efter det för agrarförbundet framgångsrika riksdagsvalet 1922 verkställdes Lex Kallio trots högerns motstånd. Dessa två lagar hade en stor betydelse för utvecklingen av nationell enighet. En enighet som tog sig uttryck i form av försvarsvilja i vinter- och fortsättningskriget. Människorna hade egen jord att försvara.

Kyösti Kallio utvecklades till en pålitlig, principfast och långsiktig politiker, och hans politiska kungstanke var att självständigheten skulle stärkas genom en utjämning av ekonomiska och sociala skillnader i samhället. Han satt i 41 riksdagar, var 15 gånger dess talman, tre gånger jordbruksminister, fyra gånger statsminister samt försvarsminister och kommunikationsminister.

Presidentperioden

Valet av Kyösti Kallio 1937 till republikens fjärde president med den borgerliga centerns och socialdemokraternas röster blev kulmen för hans långa politiska livsverk och en symbol för det självständiga Finlands utveckling mot intern enighet. Också under sina resor i landet talade Kallio om sin strävan efter samhällelig harmoni. Han reste ofta tillsammans med sin hustru, Kaisa Kallio, och de blev ett omtyckt och uppskattat presidentpar.

Även i utrikespolitiken var Kallios inställning alltid sansad. Som president understödde han ett närmande till de nordiska länderna och bättre relationer till Sovjetunionen, medan han förhöll sig negativt till Hitlers Tyskland. De enda utrikesbesöken gick till Sverige 1938 och 1939, då Kallio – utan att lyckas – bad om hjälp av de andra nordiska länderna inför det kommande kriget. Det enda utländska statsbesöket i Finland under hans presidentperiod ägde rum 1937, då Estlands president Konstantin Päts besökte landet. Under vinterkriget 30.11.1939–13.3.1940 kom landets enighet och försvarsvilja att förkroppsligas av president Kallio. När han undertecknade fullmakten som gav fredsförhandlarna i Moskva befogenhet att godkänna fredsvillkoren efter vinterkriget uttalade den ångestfulle presidenten de sedermera berömda orden: ”Må min hand som har blivit tvingad att underteckna ett sådant papper förtvina.” Ett halvt år senare blev handen förlamad.

Efter vinterkriget koncentrerade Kyösti Kallio sig på att ingjuta nytt mod i folket, som trycktes av krigets offer och de tunga fredsvillkoren. Han höll ett radiotal genast efter fredsslutet, där han uppmanade alla att mobilisera krafter för återuppbyggnaden. Presidenten betonade särskilt att förhållandena för de cirka 420 000 karelarna som förlorat hem och jord skulle ordnas rättvist. Han föregick själv med gott exempel genom att avträda en del av sin gård.

Kallio begärde avsked den 27 november 1940. En enhällig riksdag hade valt statsminister Risto Ryti till hans efterträdare. Den 19 december gjorde Kallio sig redo att resa till Nivala för att vila ut från sitt värv. Men hans hjärta hade försvagats och tålde inte de rörande avskedsfestligheterna. Bondepresidenten fick den mest gripande döden i Finlands historia: i sin adjutant Aladár Paasonens armar framför hederskompaniet medan Björneborgarnas marsch spelades. Det är inte överdrivet att tala om vinterkrigets högst uppsatta stupade hjälte.

Kyösti Kallio ligger begravd i Nivala kyrkas begravningsplats.

Kyösti och Kalervo Kallios museum (på finska)