Mauno Henrik Koivisto föddes den 25 november 1923 som den andra sonen i en arbetarfamilj i Åbo. Familjen fick sedan även en dotter. Fadern Juho Koivisto var fartygssnickare. Modern Hymni Sofia Eskola var dotter till en kantor. Fadern hade varit till sjöss som ung och genomgått en religiös väckelse, vilket avspeglade sig i familjens liv. Till Maunos hårda barndomserfarenheter hörde moderns död då sonen var tio år gammal. Efter det följde allehanda praktiska bekymmer med hushållet då fadern förblev ensamförsörjare.

Efter att ha gått ut folkskolan tog Mauno diverse arbeten, och då vinterkriget bröt ut anmälde han sig som 16-åring till en brandkårsenhet. Efter fortsättningskrigets utbrott anmälde sig Koivisto som frivillig till de s.k. fältsläckningstrupperna. I februari 1942 inkallades han som värnpliktig och förflyttades efter en tids utbildning till fronten i Östkarelen. Där stred han i 35:e infanteriregementets led fram till februari 1944, då han flyttade till ett avdelt jägarkompani som leddes av den legendariske kaptenen Lauri Törni.

I vuxen ålder berättade Koivisto om krigets effekter: ”Har man varit med i ett spel med det egna livet som insats, så är alla andra spel efter den upplevelsen små.” Han utvecklades till en eftertänksam grubblare som granskade frågor ur många synvinklar och som kom med vägande argument när han väl hade nått en ståndpunkt.

Efter kriget började Koivisto på allvar intressera sig för politik och politisk verksamhet. Han gick med i Finlands socialdemokratiska parti (SDP) 1947, i en situation där ett sådant steg krävde verkligt engagemang och mod. Vid ett strejkmöte ordnat av snickarfacket i Åbo höll Koivisto ett anförande där han kritiserade strejkmetoderna, och socialdemokraterna i Åbo lade nogsamt märke till talaren. Koivisto träffade nu för första gången Rafael Paasio, politiker och chefredaktör för tidningen Sosialisti.

Studier och karriär

Koivisto deltog i socialdemokraternas kampanjer och förvärvsarbetade, men han studerade också. Han läste in mellanskolan 1947 och två år senare avlade han studentexamen. Sommaren 1950 avstod han från vidare hamnarbete. Han åkte till England som jordgubbsplockare, och fick följande år arbete som vikarierande folkskollärare. En viktig händelse under denna period i Koivistos liv var äktenskapet med Tellervo Kankaanranta 1952. År 1957 fick de dottern Assi. Mauno Koivisto koncentrerade sig nu på studierna vid Åbo universitet. Han avlade filosofie kandidatexamen 1953, och tre år senare doktorerade han i sociologi med en avhandling om de sociala relationerna i Åbo hamn. Avhandlingen byggde på hans egna erfarenheter.

Genom studierna och arbetet med avhandlingen lärde Koivisto känna föreläsare och unga forskare i olika samhällsvetenskaper. Han var också medlem i den akademiska socialdemokratiska föreningen i Åbo. Koivisto skrinlade sina planer på en akademisk karriär när han erbjöds arbete vid Arbetarsparbanken i Helsingfors, först som vice vd och senare som vd för banken. Genom detta uppdrag blev Koivisto hemmastadd i det finska näringslivets vardag.

I Helsingfors anslöt sig Koivisto till en grupp unga nationalekonomer, som trodde på den ekonomiska politikens möjligheter, och till en samhällspolitisk socialdemokratisk förening, vars mest kända medlem var Pekka Kuusi, som skrivit boken 60-talets socialpolitik. I sitt sökande efter möjligheter till försoning i det tudelade socialdemokratiska partiet förstod Koivisto att partiet, för att bryta sin isolering, måste knyta kontakter med tre aktörer: Kekkonen, kommunisterna och Sovjetunionen.

Politisk karriär

Koivisto kandiderade aldrig i ett riksdagsval. En viktig etapp på Koivistos väg mot en ledande ställning i landet var utnämningen till finansminister i Rafael Paasios regering. Under Paasios regering i slutet av 1967 hade Mauno Koivisto många uppdrag. Han utsågs först till styrelseordförande för Andelsaffären Elanto och sedan till chefdirektör för Finlands Bank. När socialdemokraterna och kommunisterna segrade i valet 1968 blev Koivisto statsminister.

Koivistos regering var tvungen att fatta viktiga beslut. Det finländska samhället genomgick en snabb förändring i urban och liberal riktning bland annat genom den nya alkohollagen, den fristående lagen om mellanölet samt abortlagen. I valet 1970 förlorade regeringspartierna i understöd, men Koivisto var populär. En bidragande faktor var TV:n som nytt medium. Statsministern gästade till exempel det populära och lättsamma diskussionsprogrammet Jatkoaika. Han uppträdde öppet och vardagligt med en pojkaktig charm, men gav samtidigt intryck av att vara en funderande och svårtillgänglig politiker av ny typ. I TV och på film uppträdde till och med en komisk Reserv-Manu, som spelades av skådespelaren Ismo Kallio från Åbo. Hustrun Tellervo var aktiv inom politiken; hon satt en mandatperiod i riksdagen och var elektor och senare kommunalpolitiker. Med sin lakoniska humor visade även hon upp en vardaglig bild av sin man i TV. Paret Koivisto blev ett begrepp.

Koivistos första regering måste ta ställning till svåra utrikes- och handelspolitiska frågor. Den första var Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968. Koivisto har berättat att han grät strida tårar när han hörde nyheten. Han konstaterade att nyheten visade hur osäker och rent av ond världen kunde vara. Koivistos första regering satt till valet 1970.

I Paasios andra regering 1972 blev Koivisto igen finansminister. I slutet av 1970-talet var Koivisto chefdirektör för Finlands Bank, där hans trovärdighetskapital ökade medan Kalevi Sorsa var statsminister.

Koivistos nästa regering satt från våren 1979 till början av vintern 1982. President Kekkonen försökte genom olika maktspel få Koivisto att avgå, men denne hade säkrat sin position juridiskt och konstaterade att regeringen ska ha riksdagens förtroende, inte presidentens. När Kekkonen i oktober 1981 blev tvungen att avgå på grund av sjukdom, skötte Koivisto presidentens uppgifter till slutet av året.

Förtida presidentval hölls i början av vintern 1982. Både Tellervo och Assi Koivisto var elektorer, och med över 50 000 röster blev Tellervo en historisk röstmagnet. Under valkampanjen blev Mauno Koivisto frågad om sina relationer till Moskva. Koivisto svarade att de inte var något att skryta med. Svaret ökade hans popularitet ytterligare, eftersom det visade att han inte ville bli vald med stöd från Moskva.

President

Koivisto blev vald redan i första omgången. Hans eftertänksamma sätt och lyhördhet föll i god jord hos dem som var trötta på Kekkonens sätt att agera med befallningar och s.k. kvarnbrev. I presidentvalet 1988 ökade stödet för Koivisto ytterligare i alla valkretsar. Vid detta val tillämpades ett nytt valsätt: väljarna röstade både direkt på kandidaten och på en elektor.

Mauno Koivistos två mandatperioder 1982–1994 innebar en brytningstid. Koivisto framhöll till en början att han fortsatte på Kekkonens linje, trots att hans stöd också byggde på att han avvek från Kekkonen. Den utrikespolitiska linjen förblev emellertid försiktig, och byggde på neutralitetspolitiken. Våren 1990 konstaterade Koivisto offentligt att de ingermanlandsfinnar som levde utspridda i Sovjetunionen kunde anses som återflyttare. Detta ledde till att cirka 30 000 ingermanlandsfinnar flyttade till Finland. Koivistos inrikespolitik präglades bland annat av att presidentens maktbefogenheter begränsades. Dessutom fick presidenten hädanefter endast sitta i två mandatperioder.

När Sovjetunionen föll samman hösten 1991 lade Finland under Koivistos ledning helt om den utrikespolitiska kursen. I september 1991 sade Finland upp fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd (VSB-fördraget) med Sovjetunionen, förklarade sig fritt från vissa begränsningar som skrivits in i fredsfördraget i Paris och inriktade sig på att bli medlem av Europeiska unionen och inleda samarbete med Nato. Därmed kom den försiktige presidenten, som alltid tagit det säkra för det osäkra, att gå i bräschen för radikala förändringar när han ansåg tiden mogen för det.

President Koivisto har skrivit sina memoarer och mer än tio andra politiska verk. Han är den president som tillsvidare levt längst. I Helsingfors har en park i Tölö och en öppen plats i Kampen uppkallats efter honom.