Kaarlo Juho föddes 1865 i Suomussalmi som son till en pastorsadjunkt och var det mellersta av fem barn. Hans far Johan Gabriel dog då sonen var åtta år gammal. Hela familjen var fennomaner; finskheten och finskspråkigheten var en hjärtesak. När modern Amanda blev änka var hon tvungen att ta anställning utanför hemmet för att försörja sig och barnen. Hon satte den begåvade Kaarlo i det finska privatlyceet i Uleåborg. Kaarlo var klassens primus. Han var blyg, vilket han lyckades dölja genom att vara formell. Hans något distanserade sätt gjorde att han senare närmast gav ett majestätiskt intryck. Eftersom han hade en benägenhet att stamma skrev han alla sina tal, även för familjefester. Han var mycket flitig, pedantisk, osjälvisk och rättvis.
Studier och karriär
Ståhlberg begav sig till Helsingfors för att studera juridik vid Kejserliga Alexanders Universitetet i Finland, det som idag är Helsingfors universitet. Han blev filosofie kandidat och juris utriusque doktor. Temat för hans avhandling var Irtolaisuus Suomen lain mukaan (Lösdriveri enligt Finlands lag). Under studietiden deltog Ståhlberg aktivt i studentpolitiken som medlem i Österbottniska avdelningen. Sin politiska hemvist fann han i kretsen kring kulturtidskriften Valvoja, en gruppering av liberala ungfinnar. År 1894 var det sedan naturligt för Ståhlberg att gå över till dagstidningen Päivälehti. Signaturen ”K. J. S.” förekom ofta i tidningens spalter. Under denna tid blev han nära vän med författaren Juhani Aho. Under slutskedet av sina studier gifte sig Ståhlberg med sin syssling, läraren Hedvig Wåhlberg. De fick sex barn, fyra döttrar och två söner.
Ståhlberg innehade flera tjänster vid universitetet, bland annat professuren i förvaltningsrätt. Han tjänstgjorde också som protokollsekreterare i senatens civilexpedition, som kansliassistent på Helsingfors drätselkammare och som president för Högsta förvaltningsdomstolen. Beredningen av Finlands grundlag och Finlands regeringsform var hans viktigaste samhälleliga uppgift. De centrala reformerna, som gäller allmänna handlingars offentlighet samt förvaltning och sökande av ändring, har utgjort grunden för en öppen förvaltning och rättsskyddet i Finland. Hans motto var ”Demokratiska framsteg med stöd av lagen”.
Politisk karriär
Ståhlberg hade redan 1894 deltagit i arbetet med programmet för det ungfinska partiet (på finska). Han fick sitt första politiska förtroendeuppdrag i Helsingfors stadsfullmäktige, senare blev han lantdagsman för borgarståndet i ståndslantdagen samt senator. År 1906 omvandlades ståndslantdagen i storfurstendömet Finland till en enkammarlantdag.
Ståhlberg blev invald i den första lantdagen som representant för Ungfinska partiet och satt i två mandatperioder. År 1914 blev han vald till talman i lantdagen och 1917 till ordförande för grundlagskommittén. År 1917 drabbades Ståhlberg av en personlig tragedi då hans kära hustru Hedvig dog endast 47 år gammal och han blev ensamförsörjare för sex barn.
President
Efter inbördeskriget var Finland splittrat som nation. Till en början ville man ha en kung, men efter Tysklands nederlag i första världskriget avsade sig Friedrich Karl kungakronan som man redan hade erbjudit honom. Flera politiker önskade se de vitas general Mannerheim som president, men man förstod också att detta skulle ha fördjupat tudelningen efter inbördeskriget. Den 54-årige Ståhlberg var ovillig att bli president, men man lyckades övertala honom att han med sina kunskaper om lagen och som en politiskt mindre kontroversiell person borde ställa upp i valet. En del av det Ungfinska partiet hade gått samman med delar av andra partier och bildat det Nationella framstegspartiet, som stödde en republikansk regeringsform, och det var ur dess led som Ståhlberg valdes till president.
Mandatperioden 1919–1925 var svår. Det splittrade och fattiga Finland behövde många nya lagar för att kunna bli en modern rättsstat. Sociala reformer prioriterades. Det jäste både till höger och till vänster. Regeringarna var kortlivade och en gång blev presidenten till och med tvungen att upplösa riksdagen för att skapa ordning.
Under sitt andra presidentår hade Ståhlberg lyckan att hitta en ny kärlek i ungdomsvännen, änkefrun och författaren Ester Hällström. De gifte sig sommaren 1920. År 1922 utmärkte sig Ester genom att grunda föreningen Hem åt hemlösa barn, som senare blev den ännu idag aktiva organisationen Rädda barnen.
Mordet på inrikesminister Heikki Ritavuori 1922 var ett hårt slag för Ståhlberg eftersom Ritavuori hade varit hans förtrogne. Mördaren tillhörde högerkretsarna och en orsak till mordet var att Ritavuori inte hade gett tillstånd att föra vapen och soldater till folkresningen i östra Karelen i Sovjetunionen.
Som republikens första president lade Ståhlberg grunden till utövande av statsmakten enligt 1919 års regeringsform, som på ett särpräglat sätt förenade parlamentarism med självständiga maktbefogenheter för presidenten. Han etablerade praxis för den nya regeringsformen, vars beredning han själv hade lett. Han skapade i synnerhet en tolkning av hur utrikespolitiken enligt regeringsformen skulle ledas. Ståhlbergs huvudarbete Suomen hallinto-oikeus I–II (1913–1915, Finlands förvaltningsrätt) användes länge som lärobok vid juridiska fakulteten. Verket har fortfarande betydelse för forskningen, inte bara i rätts- och förvaltningshistoria utan också i förvaltningsrätt.
Efter presidentperioden verkade Ståhlberg ännu som riksdagsman och som medlem av lagberedningen. I den sistnämnda uppgiften utförde han 1926–1946 ytterligare ett eller rentav två livsverk. Han rådfrågades i laglighetsfrågor ända till sin död.
Kaarlo Juho Ståhlberg dog 1952, 87 år gammal. Han ligger begravd i familjegraven på Sandudds begravningsplats, bredvid Hedvig och Ester.