Gustaf Mannerheim föddes den fjärde juni 1867 på Villnäs slott i Askainen norr om Åbo, som det tredje av sju barn. Släkten var grevlig, men det var endast äldste sonen som blev greve, och Gustaf ärvde titeln friherre. Fadern greve Carl Robert Mannerheim var affärsman inom flera branscher, men konjunkturer, spelskulder och utsvävningar ledde till konkurs och till att familjen måste avstå från Villnäs. Fadern brydde sig inte mycket om fru och barn; han försvann till Frankrike och USA. Modern Hélène von Julin dog under bördan av livet som ensamförsörjare endast 38 år gammal då Gustaf var 14 år. Faderns konkurs, splittringen av familjen och moderns tidiga död präglade Gustafs barndom. Barnen hamnade hos olika släktingar, i Gustafs fall blev det främst morbrodern Albert von Julin som ansvarade för uppfostran.

Bröderna Gustaf (t.v.) och Carl Erik Mannerheim 1875. Museiverket, Historiska bildsamlingarna

Militärkarriär

Den ambitiösa och envetna pojken sändes 15 år gammal till Finska kadettkåren i Fredrikshamn. Till följd av en disciplinförseelse relegerades han 1886. Han började då studera vid Helsingfors lyceum och avlade studentexamen 1887. Möjligheten till en militär karriär öppnade sig på nytt då han lyckades bli antagen till Nikolajevska kavalleriskolan. Han gjorde väl ifrån sig i den krävande militärskolan. Med hjälp av rekommendationer till kejsarinnan från damerna i släkten – och med ekonomiskt stöd från morbrodern – kom han till H. M. Kejsarinnan Maria Fjodorovnas Chevaliergarde, som var ett kavalleriregemente. Mannerheim avancerade efter hand till gardesryttmästare.

Carl Gustaf Mannerheim, kornett vid Chevaliergardet 1891. A. Pasetti, Sankt Petersburg 1891. Museiverket, Historiska bildsamlingarna

Gustaf var en ståtlig uppenbarelse och en aning sträng i sitt sätt, med en stram hållning som passade en soldat, och ett gott uppträdande. Soldatens eviga penningbekymmer tog slut då han – genom ett äktenskap arrangerat av släktingar – gifte sig med den förmögna generalsdottern Anastasie Arapova. Paret fick två döttrar, Anastasie och Sophie. Äktenskapet råkade snart i kris; paret separerade 1902 och Anastasie flyttade med döttrarna till Paris.

För att avancera i karriären anmälde Mannerheim sig som frivillig till rysk-japanska kriget 1904. Han rönte uppskattning hos sina överordnade och befordrades till överste för tapperhet på slagfältet. Redan då planerade han en längre rekognosceringsexpedition till Asien, inspirerad av den tidens forskningsresande, bland annat släktingen Nordenskiöld.

Gustaf Mannerheim framför expeditionens nattkvarter i Kashgar under forskningsresan till Centralasien 1906. Carl Gustaf Emil Mannerheim, Kashgar 1906. Museiverket, Allmänetnografiska bildsamlingarna

Efter återkomsten från rysk-japanska kriget deltog Mannerheim, i egenskap av huvudman för sin adliga släkt, i Finlands sista ståndslantdag och blev känd bland makthavarna i Finland. Medan han förberedde sig för den militära och vetenskapliga Asienexpeditionen knöt han kontakter med vetenskapliga och fennomanska kretsar. Mannerheims två år långa expedition till häst startade i Turkmenistan i oktober 1906. Han red i spetsen för ett fåtal män genom områden som nästan helt låg på den kinesiska sidan om gränsen. Det militära uppdraget var att utforska de till största delen obebodda bergstrakter som intresserade såväl Ryssland och Kina som Storbritannien. Han visade prov på ansenlig vetenskaplig begåvning genom det etnografiska material han samlade in.

Efter expeditionen blev Mannerheim befordrad till befälhavare för ett gardesregemente, till att börja med i en landsortsgarnison i Polen. År 1911 blev han kommendör för H. M. Kejsarens Livgardes Ulanregemente i Warszawa. Tiden i Warszawa var en lycklig period i hans liv; här blev han djupt fäst vid furstinnan Marie Lubomirska. Under striderna som följde efter att första världskriget hade brutit ut 1914 ledde Mannerheim förtjänstfullt sina trupper, främst vid fronten mot Österrike-Ungern och i Rumänien. Kejsaren gav honom S:t Georgsorden för tapperhet.

När den ryska revolutionen inleddes i oktober 1917 behövdes Mannerheim i Finland, som nyligen hade blivit självständigt. Finlands senat började avväpna och driva ut det forna moderlandets trupper. Senaten bildade skyndsamt ordningstrupper med skyddskårerna som grund. I januari 1918 blev Mannerheim av den borgerliga senaten under P. E. Svinhufvud utnämnd till högsta befälhavare för dessa trupper. De finländska jägarna som utbildats i Tyskland gav trupperna militär kompetens. Inbördeskriget i Finland från januari till maj 1918 var en del av första världskriget och samtidigt en del av bolsjevikrevolutionen i Ryssland. De vita, dvs. ordningstrupperna, och de röda, arbetarbefolkningens armé, stred i fem månader. De vita vann kriget med tysk hjälp.

För att framhäva att det var ett finländskt frihetskrig tågade Mannerheim den 16 maj 1918 i spetsen för sin ”bondearmé” in i Helsingfors och höll en segerparad. General von der Goltz och hans tyska styrkor hade nämligen en månad tidigare besegrat den röda regeringen och dess styrkor i Helsingfors, och det rådde starka protyska stämningar i staden. Mannerheim motsatte sig senatens politiska och militära Tysklandsorientering; senaten höll på att föra in Finland helt i den tyska maktsfären i syfte att få en säkerhetsgaranti mot Ryssland. Då senaten inte gick med på Mannerheims krav lämnade han Finland den 1 juni 1918, övertygad om att Frankrike och Storbritannien till slut skulle segra.

Mannerheim var inte längre kvar i landet under den ödesdigra slutfasen av kriget med massdöd på grund av sjukdom och hunger i de stora fånglägren samt utdragna rättsprocesser. Han hade redan under kriget försökt stoppa den ”vita terrorn” och motsatt sig massarresteringen av röda och de improviserade landsförräderirättegångar de utsattes för.

Riksföreståndare Mannerheim vid sitt skrivbord i tjänstebostaden i Smolna, Södra Esplanaden 6. Eric Sundström, Helsingfors 1919. Helsingfors stadsmuseum
General Mannerheim vid badinrättningen Runni, dit han drog sig tillbaka efter att ha förlorat mot Ståhlberg i presidentvalet 1919. Iisalmi, Runni 1919. Museiverket, Historiska bildsamlingarna

Efter Tysklands sammanbrott måste man i Finland ombilda regeringen. Hösten 1918 förhandlade Mannerheim i London och Paris och fick en stor livsmedelsförsändelse av västmakterna, vilket räddade Finland från hungersnöd. Den 12 december 1918 kallades Mannerheim efter Svinhufvud till temporär utövare av den högsta makten som riksföreståndare tills den nu aktualiserade frågan om regeringsform hade lösts. Under våren 1919 fick han Storbritannien och Förenta staterna att erkänna Finlands självständighet och Frankrike att förnya det erkännande som landet redan en gång gett. Genom dessa erkännanden och statsbesök i Stockholm och Köpenhamn bidrog Mannerheim till att befästa Finlands nya suveräna ställning. Målet var att knyta Finland till segermakterna Frankrike och England samt till Sverige. Valet av president enligt den nya regeringsformen förrättades i juli 1919, men inte av elektorer utan undantagsvis av riksdagen. K. J. Ståhlberg valdes med 143 röster mot Mannerheims 50 röster.

Gustaf Mannerheim på däck. P.J. Bögelund. Nationalmuseum, Finlands sjöhistoriska museums samlingar
Marskalk C.G.E. Mannerheim återkommer till Finland efter en resa till Indien och Nepal 1937. Okänd fotograf, Helsingfors 2.4.1937. Finlands fotografiska museum/Alma Media/Uusi Suomis samlingar

Mannerheim höll sig nu borta från politiken i tolv år. Folket var fortfarande tudelat och högerradikalism i form av Lapporörelsen fick spridning. Hotet om ett nytt krig låg i luften. I mars 1931 utnämnde president P. E. Svinhufvud Mannerheim till ordförande i försvarsrådet och överbefälhavare i krig, vilket på nytt knöt honom till statssystemet. År 1933 utnämndes Mannerheim till fältmarskalk.

Överbefälhavare 1939–1944

Trots krav från Mannerheim var armén dåligt rustad hösten 1939. Under de finsk-sovjetiska gräns- och säkerhetsförhandlingarna ansåg Mannerheim att Finland inte var i position att driva den hårda linje som regeringen drev, utan talade för eftergifter och byten av landområden. Då förhandlingarna strandade och krig bröt ut den 30 november 1939, blev Mannerheim återigen överbefälhavare och inrättade på nytt sitt högkvarter i S:t Michel. Han förblev överbefälhavare till den 31 december 1944 och vistades största delen av denna tid i S:t Michel. Trots åldern och problem med hälsan arbetade han oupphörligt under hela kriget, med undantag av ett par korta semestrar. Han gav därmed högkvarteret, hela armén och folket ett exempel på den insats som situationens allvar krävde.

Under vinterkriget, mellanfreden och fortsättningskriget, som bröt ut den 25 juni 1941, ingick Mannerheim i den grupp på fyra eller fem personer som de facto styrde Finland. Till gruppen hörde Risto Ryti, som blev vald till president 1940, samt i tur och ordning statsministrarna J. W. Rangell och Edwin Linkomies, utrikesministrarna Väinö Tanner, Rolf Witting och Henrik Ramsay samt försvarsminister, generalen av infanteriet Rudolf Walden. Mannerheim hade stort inflytande under vinterkriget och fredssträvandena efteråt. Han betonade starkt att armén, trots heroiska avvärjningssegrar, var svag och befann sig på gränsen till vad den kunde uthärda. Även tunga fredsvillkor måste därför godkännas, vilket också skedde.

Marskalk Mannerheim i huvudkvarteret i S:t Michel i början av anfallsfasen av fortsättningskriget. Krigsmuseet

I det ytterst spända världsläget som rådde efter vinterkriget följde kontinuerliga påtryckningar från sovjetisk sida, och den enda möjliga motkraften var Tyskland. Tyskland hade visserligen en pakt med Sovjetunionen, men från september 1940 började landet gradvis ta Finland under sitt beskydd gentemot Sovjetunionen. Efter årsskiftet 1941 blev de militära förbindelserna mellan högkvarteren i all tysthet allt tätare. In i det sista var det ändå osäkert om – och när – Tyskland skulle inleda krig mot Sovjetunionen. Under den här tiden kunde Finland emellertid avsevärt förbättra arméns utrustning.

En viktig del av marskalkens krigsledning 1941–1944 var av psykologisk art: genom sin auktoritet höll han högkvarterets generaler och frontkommendörer samt regeringsmedlemmarna i styr och tillät inte interna motsättningar och rivaliteter under det utdragna kriget. Auktoritetens politiska betydelse visade sig i förhållande till Tyskland, då Mannerheim mer än andra ledare i Finland kunde kräva att Tyskland formellt, liksom också i praktiken, skulle respektera Finlands politiska och militära självständighet.

Detta blev tydligt på Mannerheims 75-årsdag den 4 juni 1942, då Tysklands führer Adolf Hitler överraskande infann sig för att gratulera Mannerheim, som strax innan hade utnämnts till marskalk av Finland. Mannerheims sätt att hantera situationen har setts som en förebildlig kombination av artighet och personlig auktoritet: Finland kunde avvärja tyska försök till bestämmanderätt och krav på formell allians, och klarade sig därmed sommaren 1944 med president Rytis försäkran i ett brev till utrikesminister Ribbentrop, en försäkran som kom att gälla endast några veckor.

Presidentperioden

Sovjetunionens storoffensiv i juni–juli 1944 tvingade Finlands armé att dra sig tillbaka från Östkarelen och retirera på Näset, vilket ledde till en beredskap att godta tunga fredsvillkor. En förutsättning för fred var att regeringen byttes ut och att förbindelserna med Tyskland bröts. Mannerheim valdes av riksdagen till republikens president den 4 augusti 1944.

Detta blev upptakten till en fredsprocess som Mannerheim tidsmässigt lyckades pricka in på bästa tänkbara sätt. Tyskland hade försvagats till den grad att landet antogs vara ovilligt att slösa krafter på en erövring av Finland. Sovjetunionen krävde inte längre kapitulation och saknade intresse av att ockupera Finland eftersom man riktade krafterna mot Baltikum, Polen och Tyskland. Västmakterna och Sverige var redo att politiskt och ekonomiskt stödja en separatfred för Finland. Samtidigt var Finlands befolkning efter förlusten av Östkarelen och nederlagen på Näset och i Viborg redo att acceptera tunga fredsvillkor.

Statsminister Linkomies gratulerar Mannerheim efter att denne blivit vald till president. Helsingfors, 4.8.1944. Museiverket, Historiska bildsamlingarna

Mannerheim ledde fredsprocessen i augusti–september 1944. Det gjorde han i egenskap av president och överbefälhavare, men i praktiken också stats- och utrikesminister, sedan den nye statsministern Antti Hackzell drabbats av ett slaganfall mitt under förhandlingarna. Ett fast stöd hade marskalken däremot i Finlands sändebud i Stockholm, G. A. Gripenberg. Mannerheims auktoritet var avgörande när det gällde att styra stämningarna hos folket och leda armén. Armén måste snabbt omorientera sig då förbindelserna med Tyskland och de tyska styrkorna i norra Finland bröts, samtidigt som man fick att göra med den tidigare fiendens soldater och snart även med civila representanter för Sovjetunionen.

Mannerheims auktoritet hade stor betydelse då den allierade kontrollkommissionen installerade sig i Helsingfors efter vapenstilleståndsavtalet, och likaledes då J. K. Paasikivis nya politiska regering tog vid i november 1944 efter de kortvariga presidentregeringarna. Maktkoncentrationen till Mannerheim hävdes, och presidenten måste med tvekan gå med på att utnämna en kommunistisk medlem i Paasikivis regering, inrikesminister Yrjö Leino.

Härefter minskade Mannerheims insats i statsledningen, vilket delvis berodde på sviktande hälsa. Presidenten begav sig till Stockholm för att opereras och sedan till Portugal för konvalescens. Trots att han hade blivit vald till president för en undantagsperiod, ville han inte avgå genast efter riksdagsvalet våren 1945. Dels var världsläget fortfarande osäkert, dels fruktade Mannerheim att han skulle bli dömd i den krigsansvarighetsrättegång som påbörjats för att uppfylla villkoren i vapenstilleståndsavtalet och som påskyndades av kontrollkommissionen. Det låg dock i både Finlands och Sovjetunionens intresse att bespara Mannerheim detta, och då han fick klarhet i saken begärde han avsked i mars 1946. Studenterna ordnade ett fackeltåg för att visa honom sin respekt, vilket var en viktig gest under de rådande förhållandena. Även kommunisterna var redo att erkänna Mannerheims betydelse för den fred som uppnåtts.

President J.K. Paasikivi besöker marskalken av Finland i Brunnsparken efter att Mannerheim avgått från presidentposten. Okänd fotograf, Helsingfors 11.3.1946. Finlands fotografiska museum/Alma Media/Uusi Suomis samlingar
Efter att ha röstat i presidentvalet 1950 återvänder Mannerheim med flyg till Schweiz tillsammans med sin adjutant. Okänd fotograf, Helsingfors 24.1.1950. Finlands fotografiska museum/Alma Media/Uusi Suomis samlingar

Sina sista år ägnade sig Mannerheim åt att sköta sin försvagade hälsa på sanatoriet Valmont i Montreux i Schweiz. Då han i sviterna efter en magoperation avled den 27 januari 1951 (den 28 januari finsk tid ) i en ålder av 83 år var arbetet med hans memoarer så pass färdigt att första delen av kunde ges ut samma år.

Mannerheims grav på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Mannerheim ligger begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.